De två träden

Det finns en del av rädslan som aktiverar, som alstrar en positiv kraft. Men den är svår att hålla upprätt. Det är knepigt att hålla den linjen obruten. Skyddsmekanismer sätter in och antingen lägger du an en attityd till försvar som sveper bort alla nyanser och komplexitet – förenkla genom att avfärda – eller så försjunker du ner i vanmakt.
Plötsligt, ett ögonblicks klarhet. Du ser tydligt ljus och mörker och finner dig själv mitt i skärningspunkten. Du befinner dig både mitt i och helt utanför, samtidigt.
Kanske den sämsta reaktionen på rädsla är flykt. Du vill se men vågar inte. Du rusar på, rusar in, rusar, rus…
Ibland undrar jag över den bristfälliga självbevarelsedriften. Människor som fortsätter kämpa trots att kroppen signalerar både smärta och yrsel. Vad är det som får oss att gå på? Inte kan det väl vara Luther? Är inte han avlöst?

Är det ett nytt fenomen detta att vi drivs på framåt så till den grad att vi mer och mer sällan ger oss tid att stanna upp och försöka omfatta det vi föresatt oss. Reflektions frånvaro. Ibland tänker jag på de två träden. Kanske vi ibland i högre grad borde avstå från att utveckla och gå vidare. Åtminstone trycka på Hold för en tid så att den omkringliggande kunskapen som inte alltid syns så tydligt, men som inte behöver vara mindre viktig i den stora livsprocessens rörlighet, också får komma fram i medvetandet och komplettera. Konsekvensassistans.
Efter ett par bett tar vi ett nytt äpple innan vi slänger iväg det halvätna. Det andra trädet – Livets träd – hade väl ingen söt frukt som lockade? Kanske var det sant ändå? Vi valde kanske fel träd på den tiden då det begav sig!?

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg ända in i Den moderna döden.