Bårhusföreståndare och andra döskallar

Att läsa den “Moderna döden” kan bitvis upplevas som magstark. Idéerna flödar från bokens karaktärer hur man på bästa sätt kan återanvända den döda människan på bästa sätt för att få ut maximal ekonomisk vinning.
Här föreslås utvinning av tandguld, psykofarmaka och benmjöl för jord och foderförbättring. Kan inte fettet komma till användning? Medicin etikern Storm avslutar visionärt med att sammanfatta:

“Istället för bårhusets kusliga tystnad väntar oss en arbetsplats för produktion och forskning som många andra i vårt samhälle. Den luktfria, antiseptiska döden i terminalstationernas kylrum – är inte det den moderna döden i ordets rätta bemärkelse? Och vi går alla samma väg, inte en del av oss till bränning och andra ner i jorden.
Förmalda, finfördelade strös vi ut över samhällets väldiga åker och ger den näring. Är det inte trevligare och meningsfullare att föreställa sig än förintelse genom eld eller den långsamma förruttnelsen? Jag skulle tro det.”

Det är bisarr satir som bitvis är svår att ta till sig. Men snart påminns jag om att det inte var länge sedan det uppdagades att personalen på ett krematorium satt i system att stjäla tandguld.
Ett omvänt men inte mindre bisarrt exempel från verkligheten har i dagarna gått att lyssna till i nyhetsflödet.
Under en ombyggnad av bårhuset på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge har lik fått ligga på undantag så länge att de börjat ruttna. Enligt uppgift har de legat på blodiga lakan utan ordentlig övertäckning och ibland med blottade kön.
Storsjukhuset vill utöka sin kapacitet och förbättra hanteringen av avlidna.

Det rationella drivet har slagit till igen och med en sådan här hjärtlös hantering helt utan aktning undrar jag stilla hur den framtida förbättrade hanteringen kommer att se ut?
Kanske Caspar Storm sitter i styrelsen för bestämmanderätt? För ett ögonblick är synen på människan död, även som avliden.
Vi står i kö för sjukvård, en del hinner inte fram. Inte kunde jag ens i min vildaste fantasi tänka mig att kön fortsatte där på andra sidan. Kö för tillträde till de sälla jaktmarkerna. Bör man hinna fram i tid? Säkert en rimlig fråga från många, om inte annat borde det vara en försäkran att tro på för de anhöriga. Om jag råkar hamna att “ligga kö” i detta Karolinska limbo hoppas jag åtminstone att stanken från min förruttnelse har uppvaknandets verkan på bårhusföreståndare och andra ansvariga döskallar.

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg!