Att klocka toalettbesök…minut för minut.

Vintern står fast vid sitt beslut att leva kvar och verka i hela sin prakt. Idag har han släppt fram några solstrålar. Krisp och stram kring öron näsa hals. Efter endast en kort promenad infinner sig ett uppiggande välmående, naturen idkar ansiktslyftning.

Jag har hittat ett nytt radioprogram med, i mitt tycke den häftigaste signaturmelodin på länge. Programmet går på p1 och heter “Välviljans apartheid”. Om söndagens program vill jag skriva.

För nytillkomna läsare ska jag först berätta att jag arbetar med en slags läsföreställning på Dramaten. Vi utgår från Carl Henning Wijkmarks bok “Den moderna döden” som vi sedan samtalar om.
Människan blir bara äldre och äldre. De äldre blir bara fler och fler. Ett resultat av välfärdssamhällets utveckling. Med detta ökar också kostnaderna för samhället.
Carl Henning Wijkmark tar oss med till en kursgård vid Öresund där en grupp personer har samlats för en högst informell diskussion om människans slutskede.

Hur skapa opinion för ett självmordskontrakt med samhället som ska ses som en insats för att frilägga resurser för den yngre generationen? Sätt ett streck vid, låt oss säga – 70, 75 år.
Som en långvårdsgubbe sa en gång: “Vi föds ju lika gamla – varför skulle vi inte dö lika gamla?
Carl Henning Wijkmark går med sin roman “Den moderna döden” rätt in i samhällsproblematikens kärna, nämligen den om synen på människovärdet.
Som med alla djärva tankar så leder det till positionsförflyttningar och i boken hamnar dödstanken till att även omfatta svårt handikappade och kriminella. Kan då denna dystopiska samhällssatir ha något att säga idag. Carl Henning drar det långt men i många avseenden undrar jag om den ens längre kan kallas satir? Verkligheten smyger ikapp.
I upptakten säger Caspar Storm från Institutet för medicinsk etik följande:
“Alla ska kunna känna sig trygga för att när en viss nivå av hopplös sjukdom, hjälplöshet eller ålderdomssvaghet är nådd – eller ännu hellre dessförinnan, vid ett fixerat åldersstreck så ingriper samhället och administrerar en befriande och smärtfri död.”

När jag lyssnar på Söndagens program av “Välviljans apartheid” så är jag benägen att hålla med bokens medicinetiker om alternativet är som det framställs i programmet. Här framträder nämligen en verksamhetsansvarig från vad jag förstår Försäkringskassan. Säkert en hygglig och god medborgare men som i kraft av sitt ämbete framstår som doktor Frankensteins onda monster.

En människa som är förlamad och endast kan röra huvudet och dessutom måste ha en syreslang kopplad till strupen för att kunna andas har en forskartjänst och arbetar 75 %. Detta förutsätter dock att hon har personlig assistans. Fantastiskt!
För ett par månader sedan får hon påstötningar från Försäkringskassan som kräver att hon skall klocka sin vardag för att undersöka hur vida hon har rätt till den assistans som hon nu har.
Med att klocka vardagen menas att hon skall se hur lång tid det tar att äta, klä på sig, tvätta sig och gå på toaletten.
Människan är förlamad och arbetar nästan full tid!
Hon klockade noggrant och fick fram en tid. Så lång tid fick det dock inte ta. Försäkringskassan som bedömer efter en schablon ansåg att hon kunde halvera denna tid och nu har hon blivit beviljad lite mer än hälften av den ursprungliga hjälpen av personlig assistans som för henne är livsavgörande. Hon har försökt få personlig kontakt med myndighets personer utan att lyckas. Nu måste hon antagligen sjukskriva sig.

Verksamhetschefen övertygar inte. Jag anar stråk av skam i tonfallet, rösten bär inte riktigt. När han ska uttala sig om fallet så säger han att det är “bekymmersamt”. Lagstiftningen är inte svart/vit, försäkringskassan måste hela tiden tolka lagen säger verksamhetschefen.
När jag lyssnar på vad han säger och hur han uttrycker sig så tänker jag åter på “systemspråket” som bara går ut på att inte ta något personligt ansvar utan hålla systemet igång på ett så kostnads effektivt sätt som möjligt.
Här pratas det om enhetlig rättstilläpning när det gäller människor med högst individuella behov.
Försäkringstagare och patienter har blivit kunder och produktionsutveckling är ett ord som används inom Försäkringskassan.
Sedan lagen om rätten till personlig assistans skärptes 2007, eller tydliggjordes som det heter, har 70 personer förlorat rätten till personlig assistans. Det finns idag 16 000 personer som är i behov. Man kan då fråga sig vad vi som samhälle vinner på att i pengar göra besparingar på dessa 70 personer? Eller är det så illa att gränserna tänjs, framtiden måste beredas och samhället anpassar oss nu för än dyrare tider?
Och var tog tilliten vägen? Om myndigheterna tror att en svårt rörelsehindrad talar osant och därför måste göra en tidsinvertering av sitt högst privata liv som också den anses som en osanning. Var hamnar vi då?

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg. Den 9 Februari fortsätter samtalet på Lejonkulan. På Dramaten spelar vi “Om kärlek”. Den har fått precis precis ett sådant mottagande att det är värt ringa Dramatens biljettkassa.