Mannen med ölen

Jag stiger hungrig in i värmen på den lilla restaurangen. Det är glest med gäster kring matborden men väljer ändå att sitta i en av de svarta skinnfåtöljerna vid småborden, som nog är mer avsedda för öl och snacks intag. Krogen är av den sort som ger intryck av att vara ganska flådig tills du slår upp menyn och finner oxfilé provincale med ett glas rött för 117 kronor. Det känns skönt.
Iakttagelsen  sker blixtsnabbt. Det är mer en känsla, en undermedveten registrering som ger sig till känna först senare när föremålet för registreringen påminner mig genom sitt säregna beteende.
Den omedvetna noteringen sker under de fem steg jag tar från ingång till skinnfåtölj. När jag bekvämt satt mig ner, slagit upp menyn och utan att bläddra vidare bestämt mig för det på lösblad nedtecknade köttförslaget för 117 kronor, landar blicken på en äldre man som sitter djupt försjunken i en Expressen. Framför sig stadigt på bordet står en stor stark, knappt smakad.

Jag vet inte vad det är som fängslar mig. Jag ser en helt vanlig människa utan några som helst speciella attribut som skulle väcka extra intresse eller nyfikenhet. Ingen fyllstolle. Inget som signalerar obalans. En hel och ren, möjligen grå kanske aningen tråkig helt vanlig man i 65 års åldern. Kanske fängslas jag av koncentrationen. Suget mellan öga och tidningstext i kombination med det mekaniska och extremt långsamma läppjandet av stor stark, helt utan synbar njutning. Ett sting av avundsjuka sveper förbi. Jag anar en inre frid hos mannen som han inte vill dela med sig av.
Jag kände mig helt enkelt utanför där jag satt och smyg glodde, själv med en gårdagens Nacka Värmdö Posten uppslagen framför mig. Hans lugn och koncentration, hans öl, blick och tidning, hans fullständiga ointresse för omgivningen gjorde mig till en utstött.
Jag beställer mitt, får serverat mitt och äter och dricker mitt. Jag förlorar mig i kött och gratäng och läser om entreprenörandan i Nacka kommun. När jag känner mig klar går blicken åter till mannen med ölen. Nu sitter han och tittar med lugn blick rakt fram. Tidningen är bortlagd och en ny stark är fram serverad. Det känns som ett filmklipp. Plötsligt lyfter han högra handens pekfinger och så börjar han konversera. Han sitter knappt 5 meter ifrån mig men jag hör inte ett ord. Men även om mannens samtal enbart utgörs av läppar som rör sig så förstår jag att det han har att säga uttrycks i normal samtalston. Konversationen sker i tre riktningar, en för varje tom stol som omger mannen. Sansat, helt ljudlöst och med integritet. Han är bra på att hålla igång samtalet men är även en god lyssnare och efter varje slutfört inlägg från sig själv tar han lugnt och uppmärksamt emot synpunkter från de övriga tre tomma stolarna.
Så här fortgår konversationen med mannen som självklar, synlig mittpunkt. Jag ber om notan, servitris tar betalt och allt är precis som det förväntas vara i en restaurang situation som denna.

Man skulle lätt kunna avfärda mannen som dåre. En stackare vars ensamhet drivit förståndet vidare snett åtsidan.
Jag förmådde dock inte att självklart och snabbt kategorisera och placera mannen i ett fack. Jag upplevde ingen känsla av tragedi som möjligen var att förvänta. Till det var hans integritet och allvar alltför stort. Det märkliga var hans energi, hans osynliga utstrålning som, när jag steg in på restaurangen inte avslöjade sig, annat än att smygande rycka till i min undermedvetna uppmärksamhet.
Jag fick en fantastisk middag för mig själv, tillsammans med mannen med ölen. Jag tänker att det är viktigt att få visa att man finns, också för sig själv.

Spring in i väggen!

Mitt namn är Magnus Roosmann. Varmt välkommen att följa min Blogg. Jag överlevde “Människor och tro” med minsta möjliga marginal. Gå gärna in på Sveriges Radio och lyssna.