Reclaim Solidaritet

På Tisdag går nästa läsföreställning av ”Den moderna döden”" av
stapeln med tillhörande samtal på Lejonkulan Dramaten.

Även om huvudämnet är dödshjälp så har frågorna mer kommit att handla
om människovärdet.
Har de ekonomiska värdena blivit så viktiga att vi nu måste omvärdera
deklarationen om människans lika värde?
Ordet solidaritet tycks ha blivit omodernt och belastat med en tid som
varit.
Inför debatten på Tisdag skulle vi vilja veta vad du anser om hur det
står till med solidariteten i samhället idag.

Jag sammanfattar det hela i en rak fråga, men du är mer än välkommen
att utveckla ditt svar i kommentarsfältet eller ge en kortfattad förklaring i textfältet ”other” i omröstningen.

Den ärliga falskspelaren

Då har valrörelsen satt igång. En del satsar på vinst andra på att försöka hålla sig kvar. I virrvarret av halva meningar i debatter med kort sändningstid eller ständiga reklamavbrott försöker ett parti att välja hål för att komma in. Och hål finns det. Det som varit ska skärskådas och och framtiden bäddas ren i fina budskap och löften.
Göran Hägglund, partiledare för KD har ett beundransvärt lugn med tanke på opinionssiffrorna. Och naturligtvis rivstartar han med att utlova sänkt pensionärsskatt – när utrymme ges.
Jag vet inte om han chansar eller tror att av de 1,5 – 2 miljoner pensionärsmänniskor vi har i Sverige så finns det tillräckligt många som är lomhörda nog eller ser så dåligt att de missar just det där – ”när utrymme ges”, och därför kommer att vräka röstsedlar på Krist Demokraterna?
När utrymmet väl har infunnit sig är det fullt möjligt att 900 000 äldre sedan länge har seglat vidare.  Möjligen kan de rösta i solidaritet med gamlingar i vardande. För den äldre delen av befolkningen blir inte färre.

Jag begriper att i ett demokratiskt samhälle så måste frågor diskuteras och beredas. Kompromisser är ett nödvändigt element för att nå fram. Men när det i grunden inte finns någon vilja att klargöra ståndpunkt tydligt och klart så förstår jag inte hur partier tror sig kunna vinna väljare. Det finns inget hjärta och det mesta förefaller vara ett rävspel.
”När utrymme ges” låg, när jag hörde det på radio inbäddat som en bisats. Om Hägglund tycker att pensionärsskatten ska sänkas vore det väl bra om han stod upp för det och sa; att får Krist Demokraterna mandat nog så ska vi självklart arbeta hårt för att skapa utrymme för att Sveriges pensionärer skall få det bättre. Behåll gärna livremmen på men knäpp av hängslena!

För en vecka sedan skriver fyra allians syskon på Aftonbladet Debatt. Rubriken lyder: Gör valet 2010 mer begripligt. De uppmärksammar att valinformationen och dess budskap är för svårläst och krånglig.
Om vår demokrati ska fungera så måste nyheter och valinformation finnas för alla. Vi har människor med dyslexi och andra funktionshinder som har svårt att ta del av utbudet men också människor med modersmål annat än Svenskan. Jag sympatiserar med artikelförfattarna men tycker gott att de självkritiskt kunde nämna förtydligandet av tanken när det gäller de politiska sakfrågorna. Vad spelar det för roll om språket är begripligt och lättförståeligt om innehållet är dunkelt, otydligt och kanske?
Vad tror de politiska partierna på egentligen? Stadsminister Fredrik slår sig för bröstet och skriver att för tredje året i rad sänks skatterna och det kommer bli mer pengar över i plånboken.
Här lämnas det uttrymme – för konsumtion. Och det är ju det som håller hjulen snurrande. Skulle vi sluta köpa så går allt i stöpet, det inte bara sägs rent ut utan är i det närmaste en vädjan från politiker. Är det något vi måste solidarisera oss kring så är det köpandan. Därför skall vi nog inte räkna med några större pensionsskattesänkningar. Tyvärr tror jag inte heller på utrymmesökningar för vård, kultur och utbildning som gör skillnad.
Dessa för människan och samhället så basala livs sektorer har för politiker alltför mycket med omtanke, kunskap och humanitet att göra. Ja, även jag har motvilligt smittats av föraktet.
Vård, kultur och utbildning är grundvalen för ett civiliserat samhälle som hela tiden borde söker skapa mänsklig och moralisk grund att stå på inför framtiden och de nya svårigheter som vi vet att livet kommer att bjuda oss på.
Men när det sätts priser och krävs avkastning på det som är grunden för livet då har vi nått den slutgiltiga devalveringen.

Mitt namn är magnus Roosmann. Välkommen att läsa min Blogg. Nu går jag till första mötet med Mats Ek och övriga ensemblen i ”Körsbärsträdgården”. Det var länge sedan jag sett så ifram emot ett nytt arbete. det här kommer att bli mycket spännande.

De två träden

Det finns en del av rädslan som aktiverar, som alstrar en positiv kraft. Men den är svår att hålla upprätt. Det är knepigt att hålla den linjen obruten. Skyddsmekanismer sätter in och antingen lägger du an en attityd till försvar som sveper bort alla nyanser och komplexitet – förenkla genom att avfärda – eller så försjunker du ner i vanmakt.
Plötsligt, ett ögonblicks klarhet. Du ser tydligt ljus och mörker och finner dig själv mitt i skärningspunkten. Du befinner dig både mitt i och helt utanför, samtidigt.
Kanske den sämsta reaktionen på rädsla är flykt. Du vill se men vågar inte. Du rusar på, rusar in, rusar, rus…
Ibland undrar jag över den bristfälliga självbevarelsedriften. Människor som fortsätter kämpa trots att kroppen signalerar både smärta och yrsel. Vad är det som får oss att gå på? Inte kan det väl vara Luther? Är inte han avlöst?

Är det ett nytt fenomen detta att vi drivs på framåt så till den grad att vi mer och mer sällan ger oss tid att stanna upp och försöka omfatta det vi föresatt oss. Reflektions frånvaro. Ibland tänker jag på de två träden. Kanske vi ibland i högre grad borde avstå från att utveckla och gå vidare. Åtminstone trycka på Hold för en tid så att den omkringliggande kunskapen som inte alltid syns så tydligt, men som inte behöver vara mindre viktig i den stora livsprocessens rörlighet, också får komma fram i medvetandet och komplettera. Konsekvensassistans.
Efter ett par bett tar vi ett nytt äpple innan vi slänger iväg det halvätna. Det andra trädet – Livets träd – hade väl ingen söt frukt som lockade? Kanske var det sant ändå? Vi valde kanske fel träd på den tiden då det begav sig!?

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg ända in i Den moderna döden.

Bårhusföreståndare och andra döskallar

Att läsa den ”Moderna döden” kan bitvis upplevas som magstark. Idéerna flödar från bokens karaktärer hur man på bästa sätt kan återanvända den döda människan på bästa sätt för att få ut maximal ekonomisk vinning.
Här föreslås utvinning av tandguld, psykofarmaka och benmjöl för jord och foderförbättring. Kan inte fettet komma till användning? Medicin etikern Storm avslutar visionärt med att sammanfatta:

”Istället för bårhusets kusliga tystnad väntar oss en arbetsplats för produktion och forskning som många andra i vårt samhälle. Den luktfria, antiseptiska döden i terminalstationernas kylrum – är inte det den moderna döden i ordets rätta bemärkelse? Och vi går alla samma väg, inte en del av oss till bränning och andra ner i jorden.
Förmalda, finfördelade strös vi ut över samhällets väldiga åker och ger den näring. Är det inte trevligare och meningsfullare att föreställa sig än förintelse genom eld eller den långsamma förruttnelsen? Jag skulle tro det.”

Det är bisarr satir som bitvis är svår att ta till sig. Men snart påminns jag om att det inte var länge sedan det uppdagades att personalen på ett krematorium satt i system att stjäla tandguld.
Ett omvänt men inte mindre bisarrt exempel från verkligheten har i dagarna gått att lyssna till i nyhetsflödet.
Under en ombyggnad av bårhuset på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge har lik fått ligga på undantag så länge att de börjat ruttna. Enligt uppgift har de legat på blodiga lakan utan ordentlig övertäckning och ibland med blottade kön.
Storsjukhuset vill utöka sin kapacitet och förbättra hanteringen av avlidna.

Det rationella drivet har slagit till igen och med en sådan här hjärtlös hantering helt utan aktning undrar jag stilla hur den framtida förbättrade hanteringen kommer att se ut?
Kanske Caspar Storm sitter i styrelsen för bestämmanderätt? För ett ögonblick är synen på människan död, även som avliden.
Vi står i kö för sjukvård, en del hinner inte fram. Inte kunde jag ens i min vildaste fantasi tänka mig att kön fortsatte där på andra sidan. Kö för tillträde till de sälla jaktmarkerna. Bör man hinna fram i tid? Säkert en rimlig fråga från många, om inte annat borde det vara en försäkran att tro på för de anhöriga. Om jag råkar hamna att ”ligga kö” i detta Karolinska limbo hoppas jag åtminstone att stanken från min förruttnelse har uppvaknandets verkan på bårhusföreståndare och andra ansvariga döskallar.

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg!

Att klocka toalettbesök…minut för minut.

Vintern står fast vid sitt beslut att leva kvar och verka i hela sin prakt. Idag har han släppt fram några solstrålar. Krisp och stram kring öron näsa hals. Efter endast en kort promenad infinner sig ett uppiggande välmående, naturen idkar ansiktslyftning.

Jag har hittat ett nytt radioprogram med, i mitt tycke den häftigaste signaturmelodin på länge. Programmet går på p1 och heter ”Välviljans apartheid”. Om söndagens program vill jag skriva.

För nytillkomna läsare ska jag först berätta att jag arbetar med en slags läsföreställning på Dramaten. Vi utgår från Carl Henning Wijkmarks bok ”Den moderna döden” som vi sedan samtalar om.
Människan blir bara äldre och äldre. De äldre blir bara fler och fler. Ett resultat av välfärdssamhällets utveckling. Med detta ökar också kostnaderna för samhället.
Carl Henning Wijkmark tar oss med till en kursgård vid Öresund där en grupp personer har samlats för en högst informell diskussion om människans slutskede.

Hur skapa opinion för ett självmordskontrakt med samhället som ska ses som en insats för att frilägga resurser för den yngre generationen? Sätt ett streck vid, låt oss säga – 70, 75 år.
Som en långvårdsgubbe sa en gång: ”Vi föds ju lika gamla – varför skulle vi inte dö lika gamla?
Carl Henning Wijkmark går med sin roman ”Den moderna döden” rätt in i samhällsproblematikens kärna, nämligen den om synen på människovärdet.
Som med alla djärva tankar så leder det till positionsförflyttningar och i boken hamnar dödstanken till att även omfatta svårt handikappade och kriminella. Kan då denna dystopiska samhällssatir ha något att säga idag. Carl Henning drar det långt men i många avseenden undrar jag om den ens längre kan kallas satir? Verkligheten smyger ikapp.
I upptakten säger Caspar Storm från Institutet för medicinsk etik följande:
”Alla ska kunna känna sig trygga för att när en viss nivå av hopplös sjukdom, hjälplöshet eller ålderdomssvaghet är nådd – eller ännu hellre dessförinnan, vid ett fixerat åldersstreck så ingriper samhället och administrerar en befriande och smärtfri död.”

När jag lyssnar på Söndagens program av ”Välviljans apartheid” så är jag benägen att hålla med bokens medicinetiker om alternativet är som det framställs i programmet. Här framträder nämligen en verksamhetsansvarig från vad jag förstår Försäkringskassan. Säkert en hygglig och god medborgare men som i kraft av sitt ämbete framstår som doktor Frankensteins onda monster.

En människa som är förlamad och endast kan röra huvudet och dessutom måste ha en syreslang kopplad till strupen för att kunna andas har en forskartjänst och arbetar 75 %. Detta förutsätter dock att hon har personlig assistans. Fantastiskt!
För ett par månader sedan får hon påstötningar från Försäkringskassan som kräver att hon skall klocka sin vardag för att undersöka hur vida hon har rätt till den assistans som hon nu har.
Med att klocka vardagen menas att hon skall se hur lång tid det tar att äta, klä på sig, tvätta sig och gå på toaletten.
Människan är förlamad och arbetar nästan full tid!
Hon klockade noggrant och fick fram en tid. Så lång tid fick det dock inte ta. Försäkringskassan som bedömer efter en schablon ansåg att hon kunde halvera denna tid och nu har hon blivit beviljad lite mer än hälften av den ursprungliga hjälpen av personlig assistans som för henne är livsavgörande. Hon har försökt få personlig kontakt med myndighets personer utan att lyckas. Nu måste hon antagligen sjukskriva sig.

Verksamhetschefen övertygar inte. Jag anar stråk av skam i tonfallet, rösten bär inte riktigt. När han ska uttala sig om fallet så säger han att det är ”bekymmersamt”. Lagstiftningen är inte svart/vit, försäkringskassan måste hela tiden tolka lagen säger verksamhetschefen.
När jag lyssnar på vad han säger och hur han uttrycker sig så tänker jag åter på ”systemspråket” som bara går ut på att inte ta något personligt ansvar utan hålla systemet igång på ett så kostnads effektivt sätt som möjligt.
Här pratas det om enhetlig rättstilläpning när det gäller människor med högst individuella behov.
Försäkringstagare och patienter har blivit kunder och produktionsutveckling är ett ord som används inom Försäkringskassan.
Sedan lagen om rätten till personlig assistans skärptes 2007, eller tydliggjordes som det heter, har 70 personer förlorat rätten till personlig assistans. Det finns idag 16 000 personer som är i behov. Man kan då fråga sig vad vi som samhälle vinner på att i pengar göra besparingar på dessa 70 personer? Eller är det så illa att gränserna tänjs, framtiden måste beredas och samhället anpassar oss nu för än dyrare tider?
Och var tog tilliten vägen? Om myndigheterna tror att en svårt rörelsehindrad talar osant och därför måste göra en tidsinvertering av sitt högst privata liv som också den anses som en osanning. Var hamnar vi då?

Mitt namn är Magnus Roosmann. Välkomna att följa min Blogg. Den 9 Februari fortsätter samtalet på Lejonkulan. På Dramaten spelar vi ”Om kärlek”. Den har fått precis precis ett sådant mottagande att det är värt ringa Dramatens biljettkassa.

Pinsamt

Väl hemma efter en fin premiärkväll på ”Om kärlek” slår jag mig ner i soffan och går in på Bloggen. Jag har fått en anmälan om att Carl Henning Wijkmarks namn är felstavat här i högerspalten, den grå texten med generell information. När jag tittar efter så måste jag konstatera att ordet felstavning måste anses som ett understatement. Det är pinsamt att jag varit ouppmärksam men måste säga till mitt försvar att det är Dramatens marknadsavdelning som tangentat ner detta fatala stavfel. Dessvärre vet jag inte hur man korrigerar detta men skall se till att det ändras snarast. Jag ber om ursäkt och lovar härmed, fram för allt för mig själv, att vidareutbilda mig i den Bloggtekniska delen.

Allra bästa från Magnus Roosmann

Mannen med ölen

Jag stiger hungrig in i värmen på den lilla restaurangen. Det är glest med gäster kring matborden men väljer ändå att sitta i en av de svarta skinnfåtöljerna vid småborden, som nog är mer avsedda för öl och snacks intag. Krogen är av den sort som ger intryck av att vara ganska flådig tills du slår upp menyn och finner oxfilé provincale med ett glas rött för 117 kronor. Det känns skönt.
Iakttagelsen  sker blixtsnabbt. Det är mer en känsla, en undermedveten registrering som ger sig till känna först senare när föremålet för registreringen påminner mig genom sitt säregna beteende.
Den omedvetna noteringen sker under de fem steg jag tar från ingång till skinnfåtölj. När jag bekvämt satt mig ner, slagit upp menyn och utan att bläddra vidare bestämt mig för det på lösblad nedtecknade köttförslaget för 117 kronor, landar blicken på en äldre man som sitter djupt försjunken i en Expressen. Framför sig stadigt på bordet står en stor stark, knappt smakad.

Jag vet inte vad det är som fängslar mig. Jag ser en helt vanlig människa utan några som helst speciella attribut som skulle väcka extra intresse eller nyfikenhet. Ingen fyllstolle. Inget som signalerar obalans. En hel och ren, möjligen grå kanske aningen tråkig helt vanlig man i 65 års åldern. Kanske fängslas jag av koncentrationen. Suget mellan öga och tidningstext i kombination med det mekaniska och extremt långsamma läppjandet av stor stark, helt utan synbar njutning. Ett sting av avundsjuka sveper förbi. Jag anar en inre frid hos mannen som han inte vill dela med sig av.
Jag kände mig helt enkelt utanför där jag satt och smyg glodde, själv med en gårdagens Nacka Värmdö Posten uppslagen framför mig. Hans lugn och koncentration, hans öl, blick och tidning, hans fullständiga ointresse för omgivningen gjorde mig till en utstött.
Jag beställer mitt, får serverat mitt och äter och dricker mitt. Jag förlorar mig i kött och gratäng och läser om entreprenörandan i Nacka kommun. När jag känner mig klar går blicken åter till mannen med ölen. Nu sitter han och tittar med lugn blick rakt fram. Tidningen är bortlagd och en ny stark är fram serverad. Det känns som ett filmklipp. Plötsligt lyfter han högra handens pekfinger och så börjar han konversera. Han sitter knappt 5 meter ifrån mig men jag hör inte ett ord. Men även om mannens samtal enbart utgörs av läppar som rör sig så förstår jag att det han har att säga uttrycks i normal samtalston. Konversationen sker i tre riktningar, en för varje tom stol som omger mannen. Sansat, helt ljudlöst och med integritet. Han är bra på att hålla igång samtalet men är även en god lyssnare och efter varje slutfört inlägg från sig själv tar han lugnt och uppmärksamt emot synpunkter från de övriga tre tomma stolarna.
Så här fortgår konversationen med mannen som självklar, synlig mittpunkt. Jag ber om notan, servitris tar betalt och allt är precis som det förväntas vara i en restaurang situation som denna.

Man skulle lätt kunna avfärda mannen som dåre. En stackare vars ensamhet drivit förståndet vidare snett åtsidan.
Jag förmådde dock inte att självklart och snabbt kategorisera och placera mannen i ett fack. Jag upplevde ingen känsla av tragedi som möjligen var att förvänta. Till det var hans integritet och allvar alltför stort. Det märkliga var hans energi, hans osynliga utstrålning som, när jag steg in på restaurangen inte avslöjade sig, annat än att smygande rycka till i min undermedvetna uppmärksamhet.
Jag fick en fantastisk middag för mig själv, tillsammans med mannen med ölen. Jag tänker att det är viktigt att få visa att man finns, också för sig själv.

Spring in i väggen!

Mitt namn är Magnus Roosmann. Varmt välkommen att följa min Blogg. Jag överlevde ”Människor och tro” med minsta möjliga marginal. Gå gärna in på Sveriges Radio och lyssna.

Röstförberedelse

Jag är en radiomänniska. Jag ställer klockan på ringning varje söndag morgon så att jag kan gå upp och sätta på kaffet för att sedan i lugn och ro sätta mig en halvtimma och lyssna på ”God morgon världen”. Därefter kan jag förbereda dagens middag om så skulle behövas eller städa. Städa till ”Godmorgon världen” är ett slags katarsis. ”Nyhetsmorgon” är fantastisk men där försöker jag att disciplinera mig. Det är inte helt hälsosamt att vakna upp och börja dagen med den ena förfärligheten efter den andra som dessutom repeteras 4 gånger i timmen. Efter trekvart slår det inte direkt gnistor om livsmotivationen.
Sedan finns ju ”studio ett”. Finns det ett bättre program i världen som agerar så snabbt och effektivt på avgörande händelser med fördjupning, intervjuer och klara raka reflektioner? ”Kaliber”, ”Människor och tro” och nu rör jag mig bara inom P1 som är min hemma kanal.

Men det är ju en sak att sitta framför radion, en helt annan att sitta i den.
Efter vår kväll med ”Den moderna döden” blev jag uppringd av just ”Människor och Tros” redaktion och blev tillfrågad om att medverka i ett 15 minuter långt samtal. Absolut hör jag mig själv säga utan någon som helst eftertanke och självkritik.
Men tanken kom. Efter. Tro mig. Jag är förvisso medveten om att jag med detta projekt gett mig ut på tidig vinteris, dåligt utrustad utan isdubbar, men ändå.
Jag är helt enkelt rädd. Rädd för att gå igenom. Rädd för att bli blöt och nedkyld. Rädd för att bli så rädd att jag blir rädd. Jag kan inget om att ramla ner i en isvak men tänker att man skall ta det lugnt och gå fram metodiskt så att inte paniken tar övertag och paralyserar.
Rädslan styr det mesta i vår mänskliga tillvaro och för att inte verka dumma och korkade behåller vi det mesta för oss själva.
Jag skall försöka vara lugn och metodisk genom att försöka bena ut vilken funktion jag egentligen har i det här sammanhanget.

Nu ska man väl inte överdramatisera det här, men om man skall sitta i ”Människor och tro” och samtala om Döden och människovärdet så måste man väl ändå ha något att säga?
Jag vet uppriktigt inte om jag har något att säga? Däremot vet jag att jag har något att göra. Det händer oss alla att plötsligt rasar livet samman i stort eller smått och när man står där bland rasmassorna vet man att livet inte riktigt blir som förut. En del ruskar av sig och går vidare och klarar det bra andra blundar och haltar därifrån. Somliga stannar kvar och försöker betrakta sin egen livsförödelse, försöker förstå det obegripliga. Kanske måste man be om hjälp? Kanske den vänlige som står utanför går in och hjälper?
Även jag var med om en katastrof. Jag blundade och sprang och för mig var det inte fråga om någon haltning, jag snarare blödde kraftigt. Jag tror inte på att tiden läker alla sår - av sig självt. Dåligt ihopsydda stygn går upp.
Det obehagliga med en kris är att den för med sig andra kriser. Onda cirklar ringlar in i varandra och förökar sig. I mitt fall ledde det till en exsistentiell kris där jag på intet sätt förstod det samhälle jag lever i. Ett samhälle där synen har blivit att alla har samma förutsättningar och tar du inte vara på dessa så får du i princip skylla dig själv. Jag förstår inte den likriktning och konsensus som råder när det gäller att skapa förutsättningar för ohejdad konsumtion både vad det gäller köp av varor och produktion av tex. tv och film. Detta vore väl ok om det inte var så att det inte finns någon balans. Vi låter ensidigt samhällsutvecklingen drivas framåt nästan helt med ekonomiska bevekelsegrunder som lämnar mindre och mindre utrymme för skola, utbildning och kultur. Dessutom handlar nästan all diskusssion om ekonomiska spörsmål vilket naturligtvis har sina naturliga förklaringar men den blockerar nästan alla samtal att att gå vidare, söka djupare.

”Jag vet inte om jag har något att säga”? Det är klart att jag har något att säga men eftersom jag finner livet så oerhört komlicerat så känner jag att det är svårt att sortera och därmed formulera. Jag vill inte bli ett offer för det obegripliga och det är väl ur denna känsla av uppgivenhet som jag försöker röra mig.
”Däremot vet jag att jag har något att göra”! Jag vill försöka ta tillvara på tillfället och använda den plats där jag nu befinner mig. Både bokstavligen och i livet. Jag har helt enkelt en beredande funktion där jag har lyckan att arbeta på en Teater som är ett naturligt forum för samtal och kommunikation. Här kan vi dra in alla sorter i samtalet. De tysta, de lyssnande, de pratglada och välformulerade. De med erfarenhet och stor kunskap och så vi, som vill lär mer och kanske bli något lite klokare.

Mitt namn är Magnus Roosmann, varmt välkomna att följa min Blogg. Nu går jag över till Radiohuset så får vi se om jag överlever Människan och tron.

Att vakna för tidigt

Stilla morgon, tystnad tät. Vaknar fem och det första jag tänker på är Barnet. Kanske beror det på att vi nu går in i premiärvecka på Lejonkulan med ”Om kärlek” av Lars Norén. Barnet står i centrum i form av att inte finnas till. Adoption är som jag tidigare skrivit också ett ämne. Kanske var Barnet som väckte mig denna tidiga morgon jag själv?
Det är viktigt att behålla barnet inom sig själv, får vi höra då och då. Men efter att ha hört ett inslag på radions p1 igår om en man som skadats för livet pga dåliga uppväxtförhållanden så tänker jag att vi är rätt många som gärna skulle se att det där barnet inom oss slapp fri och försvann.

En gång i mitten på 60 talet i en liten bruksort i Småland packade en mormor en liten väska åt det tre år gamla barnbarnet. De skulle iväg på en resa. Pojken undrade säkert varför det bara packades en, liten väska. De tog sig ner till den lilla tågstationen och tillsammans tog mormodern och pojken tåget bort från det lilla samhället mot den större staden som inte låg alltför långt därifrån. Väl framme skulle de möta en familj samt sociala myndigheter som skulle ta hand om pojken. Familjen skulle bli pojkens nya liv. Men ibland förmår inte människan att uppfylla det hon före satt sig. Den inre striden om rätt och fel hanterar vi alla olika beroende på vilka omständigheter som råder.
Kanske kom tåget in för tidigt? Kanske familjen med de sociala myndigheterna kom för sent? Det uppstod en glipa i tiden då antagligen allt stod stilla. I vilket fall tittade mormodern pojken djupt i ögonen och fattade ett beslut. Resolut tog hon hans lilla hand gick till tågstationens toalett och låste där in sig med pojken. När en timme hade gått öppnade hon försiktigt dörren och tillsammans med pojken tog hon första tåg tillbaka till det lilla brukssamhället.

Igår fick jag reda på att ”Den moderna döden föreställningen” 9 Februari också är slutsåld. Jag reagerar med att bli aningen ledsen. Kanske är det det där förmenta målet som spökar. Är det över nu? Absolut inte! I och med detta projekt har jag personligen uppnått flera mål. Jag har piggnat till och engagemanget har stärkts. Jag ser också att boken faktiskt har en dramatisk potential. Jag tror förvisso att vi skulle kunna fortsätta i den form vi nu arbetar genom att ha läsningar och samtal en gång i månaden. Kanske fram till valet. Varför inte avsluta med en större sammanslutning där politiker ingår fullt ut i September? En annan väg att gå är att förmå teatern att satsa på en dramatisering fullt ut. Idéer finns och det skulle kunna bli en tät, spännande och otäck föreställning som skulle kunna stå för sig själv.

Niels Lynöe, Carl Henning Wijkmark och Caroline Krook

Mitt namn är Magnus Roosmann och ni är varmt välkomna att följa min Blogg. Är du intresserad av att fler läsningar av ”Den moderna döden” skall göras – hör av dig till Dramaten!

När allt rasar

När man som jag sitter och plitar på en Blogg om döden och människovärdet går det inte att att gå vidare utan att kommentera det fruktansvärda som händer i Haiti. Det jag läser och ser får det mesta i vardagen att framstå som banalt.
Naturen agerar med raseri och den enda strimman av positiv mening som slipper fram är tanken om vad som just egentligen är meningen? Det går dock inte att bara sluta vardagen. Men tanken måste ägnas åt det fruktansvärda som händer och handlingen för oss är att bidraga med vad som förmås.
Heter det sluta upp eller sluta opp? Är det samma sak? Innebörden med lek av ord måste ändå bli att vi måste sluta upp att oroa oss för trivialiteter och sluta opp i kärlek och solidaritet med människor som råkat illa ut långt därborta.

Vi måste också åter och åter igen påminna oss om vilket underläge många länder befinner sig i när naturen väljer att markera sin oerhörda närvaro med katastrofer.
Människan är så liten under alltet och som sådan kämpar hon för att hävda och bevisa sin styrka. Katastrofer kanske är till för att vi skall inse våra egna brister och tillkortakommanden.? Men då måste minnet följa med. Ett ansvar som hör mänskligheten till är att skapa förutsättningar så att varje land kan leva vidare på sina egna demokratiska villkor när katastrofen gjort sitt.
Så är det inte. De fattigaste länderna lider mest inte bara under vanliga omständigheter. När naturkatastrofen är där läggs landets öde i omvärldens händer och där finns det folk som inte behöver trugas.

Tyvärr. För mig är förtroendet för makten så klent att när Hillary Clinton på plats i Haiti säger att landet kommer att resa sig och bli starkare än någonsin så tänker jag att nu är det dag att ta fram Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” igen och börja påminna sig om vad som kan gömma sig bakom västvärldens goda hjälpintentioner.

Stöd Haiti genom att sms:a till Läkare utan gränser. 729 90, skriv: LIV (det kostar 50 kr.)
Och/eller till Unicef. 729 00, skriv: Haiti (det kostar också 50 kr)

Mitt namn är Magnus Roosmann. Ni är alla välkomna att följa min Blogg. Nionde Februari bloggen.